Att kritiskt granska sig själv och sin omgivning kan antingen vara en möjlighet eller en nödvändighet. Eller både och. För mig har det varit både och. Det började när jag spelade tennis och tränade med bara killar, när "herren på täppan" plötsligt inte kändes så aktuell eftersom jag ganska ofta vann... 

Eller när jag började spela fotboll i P9 (pojkar nio år) eftersom det inte fanns ett tjejlag och gjorde mål, varpå målvakten sliter sitt hår i sann Ferdinand-matadorstil. Där någonstans insåg jag att det betydde något att jag var kvinna och att det inte passade att ha ett könsuttryck som inte var typiskt, traditionellt kvinnligt. 

När jag som arbetarklasskvinna började i högskolan startade en annan resa som varit både givande och mycket utmanande. Jag vet nu att jag passade in i högskolan lika mycket som någon annan men det har tagit mycket energi och reflektion att komma dit.

Jag har lärt mig mycket på vägen (och lär mig fortfarande) och därför vill jag gärna dela med mig av det jag lärt mig. Jag tycker att det här är det mest spännande och viktiga man kan hålla på med,

att uppmärksamma problem men framför allt se möjligheterna utifrån ett normkritiskt perspektiv- och därmed vara ett steg närmare förändring.

Eftersom jag hela tiden har intresserat mig för detta område har jag utbildat mig till sociolog/genusvetare och har erfarenhet av likabehandlings-/mångfalds-/jämställdhets-/jämlikhetsfrågor främst ifrån högskolesfären och studentkårsvärlden. Men även ifrån idrottsvärlden och världen i övrigt.  Jag jobbar just nu på SFS, Sveriges Förenade Studentkårer, som projektledare med ansvar för mångfaldsfrågor.